Växelvist boende

Barnets boende

När man pratar om barns boende eller barns stadigvarande boende så menar man hos vilken förälder barnet har sin faktiska bosättning. Man räknar bort resor, semestrar och liknande.

Det är viktigt att notera att boendet är kopplat till en person, en förälder, och inte till en viss adress. Det betyder att om boendeföräldern flyttar så är det underförstått att barnet flyttar med.

Om en förälder har ensam vårdnad om barnet, så har barnet alltid sitt boende hos den föräldern. Föräldern som har ensam vårdnad blir boendeförälder och den andra föräldern blir umgängesförälder.

Om föräldrarna har gemensam vårdnad om barnet, så är två alternativ möjliga. För det första så kan barnet bo hos en av föräldrarna. Då blir den föräldern boendeförälder och den andra föräldern blir umgängesförälder. För det andra så kan barnet bo ungefär lika mycket hos båda föräldrarna. Då blir båda föräldrarna boendeföräldrar och det finns inget umgänge och ingen umgängesförälder. Då pratar man om att barnet har ett växelvist boende eller att barnet bor växelvis hos båda föräldrarna.

Antal dagar

Men vad betyder det att barnet bor ungefär lika mycket hos båda föräldrarna? Hur många dagar ska barnet bo hos de olika föräldrarna? Om barnet bor lika många dagar hos båda föräldrarna så är det självklart växelvist boende, men kan det bo olika många dagar hos de olika föräldrarna?

Det korta svaret är ja.

För det första kan föräldrarna komma överens om ett schema med olika antal dagar och det kan fortfarande vara ett växelvist boende. Om barnet under en tvåveckorsperiod bor sex dagar hos den ena föräldern och åtta dagar hos den andra föräldern, så räknas det normalt som växelvist boende.

Om barnet däremot under en tvåveckorsperiod bor fem dagar hos den enda föräldern och nio dagar hos den andra föräldern, så räknas det normalt inte som växelvist boende.

För det andra är det viktigt att komma ihåg att lagstiftaren betonar att det är viktigt att föräldrarna är flexibla vid växelvist boende. Föräldrarna kan ha kommit överens om att barnet ska bo hos dem varannan vecka, men sedan kan barnet bestämma att det vill bo någon dag extra hos den ena föräldern, eller bo en längre tid hos den andra föräldern. Då är det fortfarande växelvist boende ändå, fram tills föräldrarna kommer överens om att det nya inte är tillfälligt och istället kommer överens om ett nytt schema.

Olika slags uppdelningar

Det vanligaste är att barn som bor växelvis hos båda föräldrarna bor varannan vecka hos den ena föräldern och varannan vecka hos den andra föräldern.

Men det måste inte vara så.

En vanlig lösning är att barnet har ett särskilt schema med två eller tre dagar hos varje förälder – den så kallade 2-2-3-metoden. Då bor barnet till exempel jämna veckor måndag-tisdag hos förälder A, onsdag-torsdag hos förälder B och fredag-söndag hos förälder A igen. Udda veckor bor barnet måndag-tisdag hos förälder B, onsdag-torsdag hos förälder A och fredag-söndag hos förälder B igen.

En lösning med 2-2-3-metoden är vanlig för små barn. Tidigare har man avrått från växelvist boende för små barn, särskilt barn under tre år, eftersom de skulle ha svårt att vara skilda från en förälder under en hel vecka. Nu rekommenderar man därför ofta 2-2-3-metoden för små barn.

Barnet kan också bo längre perioder – kanske två veckor i taget – hos varje förälder. Det förekommer även ännu längre perioder med att barnet bor fyra veckor hos den ena föräldern och fyra veckor hos den andra. Sådana lösningar kan till exempel vara lämpliga om någon av föräldrarna arbetar i skift och är borta under långa sammanhängande perioder.

En samlad bedömning

Avgörande för om barnet ska bo hos båda föräldrarna växelvis eller bara hos en av föräldrarna, är vad som är bäst för barnet. Domstolen ska göra en samlad bedömning av samtliga omständigheter. Det är viktigt att komma ihåg att växelvist boende aldrig handlar om rättvisa mellan föräldrarna. Det handlar bara om vad som är bäst för barnet.

En förutsättning för växelvist boende är, som nämnts tidigare, att man kommit fram till att det är bäst för barnet att föräldrarna har gemensam vårdnad om barnet. Om någon av föräldrarna är olämplig vårdnadshavare eller om föräldrarna har sådana samarbetssvårigheter i frågor som gäller vårdnaden att gemensam vårdnad är olämpligt, så uppstår aldrig frågan om barnet ska bo växelvis hos båda föräldrarna eller inte.

Bedömningen av om en förälder är olämplig boendeförälder är i allt väsentligt samma som bedömningen av om föräldern är olämplig vårdnadshavare. Därför är det vanligt att bedömningen av växelvist boende har som utgångspunkt att båda föräldrarna är lämpliga boendeföräldrar.

En väldigt viktig aspekt av bedömningen av växelvist boende är barnets vilja. Om barnet har uppnått en sådan ålder att dess vilja ska få betydelse i målet och om barnet helst vill bo växelvis hos föräldrarna, så talar det starkt för växelvist boende.

Särskilt god samarbetsförmåga

Ett krav som brukar ställas för växelvist boende är att föräldrarna har en särskild god samarbetsförmåga. En viktig del av detta är en bra kommunikation. Det brukar framhållas att föräldrarna måste vara flexibla och beredda på att barnet, på grund av till exempel fritidsaktiviteter eller kompisar, vill ändra sitt boende tillfälligt. Barnet kanske vill bo någon extra dag hos en av föräldrarna eller under en längre period bara vill bo hos den ena föräldern.

Det är dock oklart vad det i praktiken innebär att föräldrarna har särskilt god samarbetsförmåga. Det är dock klart att bara den omständigheten att föräldrarna tvistar i domstol inte är tillräckligt för att utesluta växelvist boende.

Det finns exempel där föräldrar, som bara har skriftlig kommunikation via SMS eller e-post, anses ha tillräckligt god samarbetsförmåga.

Det finns också exempel där särskilt god samarbetsförmåga inte varit nödvändigt. När barnet uttryckt en tydlig vilja att bo hos föräldrarna växelvis, så har domstolen ibland ansett att föräldrarnas samarbetssvårigheter inte varit ett hinder för detta, trots att föräldrarna haft stora samarbetssvårigheter.

Boende förhållandevis nära varandra

Ett annat krav som brukar ställas är att föräldrarna bor förhållandevis nära varandra. Det är dock inte själva avståndet som är den viktigaste faktorn, utan restiden.

Man brukar säga att barnet ska bo i en och samma sociala närmiljö. Det betyder till exempel att barnet ska ha tillgång till samma fritidsaktiviteter och samma kompisar hos båda föräldrarna. Den absolut viktigaste aspekten är dock skola eller förskola. Barnet ska kunna gå i en och samma skola eller förskola, utan att restiden blir för ansträngande.

Eftersom restiden är viktig, så kan det vara viktigt vilken kollektivtrafik som finns eller vilka andra kommunikationsmöjligheter som finns. I vissa fall har det fått betydelse att en förälder lovat att skjutsa barnet. I andra fall har det inte ansett vara tillräckligt.

Det går inte att ange en tydlig gräns för hur nära varandra föräldrarna ska bo eller hur lång restiden ska vara. Det finns exempel på att 30-35 kilometers avstånd och cirka en halvtimmes resväg enkel väg har ansetts tillräckligt nära för växelvist boende. Det finns andra exempel på att mellan 45 minuters och en timmes resväg enkel väg har ansetts vara för långt avstånd för växelvist boende.

Barn mår bättre av växelvist boende

Det har gjorts många undersökningar som visar att barn mår bättre av växelvist boende än boende hos en av föräldrarna. Barn som bor hos föräldrarna växelvis mår ungefär lika bra som barn som bor med två föräldrar som lever tillsammans.

En orsak till detta, som brukar lyftas fram, är att barnet får en bra kontakt med båda sina föräldrar. Barn mår, generellt sett, bra av att träffa och spendera tid med sina föräldrar. Om detta kan ske i form av en naturlig vardagskontakt, så mår barnet ännu bättre. Det betyder att barnet delar alla slags vardagssituationer – morgnar före skolan, vardagskvällar och fritidsaktiviteter – med båda föräldrarna.

En annan förklaring kan vara att föräldrarna, generellt sett, också mår bättre av växelvist boende. Även om växelvist boende inte handlar om rättvisa mellan föräldrarna, så kan känslan av rättvisa och – framför allt – möjligheten att få träffa sitt barn regelbundet, göra att föräldrarna mår bättre och har ett bättre samarbete. Detta gör i sin tur att barnet mår bättre.

Nackdelar med växelvist boende

Det finns också olika nackdelar med växelvist boende. En sådan nackdel är restiden. Det kan vara jobbigt för barnet att behöva lägga mycket tid på resor till skolan, till fritidsaktiviteter eller till kompisar. Det kan göra att barnet avstår från fritidsaktiviteter eller att relationerna med kompisar försämras.

En annan nackdel kan vara att barnet inte har en känsla av att det har en fast punkt med alla sina saker. Det kan uppstå situationer där barnet saknar en viss leksak eller ett visst klädesplagg. Därför är det bra om föräldrarna ordnar med dubbla uppsättningar eller flyttar med barnets saker, så att barnet känner sig hemma hos båda föräldrarna.

Ett avtal mellan föräldrarna

Om föräldrarna har gemensam vårdnad om barnet, så ska föräldrarna komma överens om var barnet ska bo. De kan då komma överens om att barnet ska bo växelvis hos båda föräldrarna och då har de ingått ett avtal om växelvist boende. Ett sådant avtal kan alltså vara muntligt.

Det är inte alltid det är så enkelt och då är det bäst att vända sig till familjerätten på kommunen. Familjerätten har som uppdrag att hjälpa föräldrarna med olika konflikter.

I ett första steg kommer familjerätten att prata med föräldrarna och försöka få föräldrarna att förlikas. Om familjerätten har hjälpt föräldrarna att komma överens, så hjälper familjerätten också till med att formulera denna överenskommelse i ett skriftligt avtal. Slutligen kan familjerätten hjälpa till att få avtalet godkänt av socialnämnden. Många gånger har rätten att godkänna avtalet delegerats till familjerättssekreteraren. Om ett skriftligt avtal om växelvist boende godkänns av socialnämnden, så blir det lika bindande som en dom från en domstol.

Det är alltså inte bara när man har svårt att komma överens som det finns anledning att vända sig till familjerätten. Om man visserligen kan komma överens, men är orolig för att motparten kommer att ändra sig, så kan det vara en god idé att vända sig till familjerätten för att få avtalet godkänt av socialnämnden.

En prövning i domstol

Om man inte kan komma överens med hjälp av familjerätten så återstår det att gå till domstol. Många gånger hänvisar familjerätten föräldrarna till domstolen, när försöken att komma överens misslyckats.

Normalt sett så kan domstolen inte bestämma i frågor som gäller barnet. Det är vårdnadshavarna som bestämmer i dessa frågor. Normalt kan domstolen bara bestämma vem som ska vara vårdnadshavare.

Men det finns en särskild bestämmelse i föräldrabalken som anger att domstolen får bestämma om barns boende. I 6 kap. 14 a § 1 st. föräldrabalken står det att domstolen, på talan av en av föräldrarna eller av båda, får bestämma vem av föräldrarna som barnet ska bo tillsammans med.

En prövning av barns boende i domstol är alltså begränsad på olika sätt. Den kan bara bli aktuell om föräldrarna har gemensam vårdnad och om någon av föräldrarna väcker talan. Domstolen kan inte bestämma att barnet ska bo hos någon annan än en förälder.