Rättegång i tvistemål

Steg 1 – Målet inleds

Det första steget i en rättegång är att målet inleds. I många fall inleds mål genom att en person skickar in en stämningsansökan till tingsrätten. Den som vill något i domstolen ansöker om stämning och domstolen utfärdar sedan stämning. Ett mål i tingsrätten kan också inledas genom att en person inleder ett ärende hos Kronofogden och att Kronofogden sedan överlämnar ärendet till tingsrätten.

Steg 2 – Inledande skriftväxling

Det andra steget i en rättegång är en inledande skriftväxling mellan parterna. Domstolen utfärdar stämning och svaranden skickar in sitt svaromål. Käranden – den person som skickat in stämningsansökan – kan få tillfälle att yttra sig över svaromålet.

Steg 3 – Muntlig förberedelse

Det tredje steget i en rättegång är den muntliga förberedelsen. Det är ett möte på domstolen där båda parterna – käranden och svaranden – och en domare deltar.

Syftet med den muntliga förberedelsen är tre saker: (1) Att göra det tydligt vad målet handlar om – ibland är det lättare att ställa frågor och förklara muntligt istället för i skrift. (2) Att planera fortsättningen av rättegången – det är lättare att hitta lämpliga datum när alla är närvarande samtidigt. (3) Att försöka komma överens – domstolen är skyldig att försöka få parterna att komma överens och det är lättare när alla är närvarande. En sådan överenskommelse kallas för en förlikning.

Ibland finns det i en rättegång yrkanden om vad som ska gälla under själva rättegången, fram till dess att dom meddelas – så kallade interimistiska beslut. Det är till exempel vanligt i vårdnadstvister. Vid den muntliga förberedelsen får parterna då tillfälle att argumentera för hur domstolen ska besluta interimistiskt.

Steg 4 – Den fortsatta skriftliga förberedelsen

Det fjärde steget i en rättegång är den fortsatta skriftliga förberedelsen. Detta blir aktuellt om parterna inte når en förlikning vid den muntliga förberedelsen.

Under den fortsatta skriftliga förberedelsen lämnar parterna in olika skrivelser till tingsrätten. Ofta leder den muntliga förberedelsen till behov av komplettering och skriftliga förtydliganden. En viktig del i den fortsatta skriftliga förberedelsen är att parterna lämnar in en samlad bevisuppgift. Det är en sammanställning av all bevisning som kommer att åberopas i målet och en beskrivning av vad som ska bevisas med bevisningen.

Den fortsatta skriftliga förberedelsen kan se olika ut i olika tvistemål. I komplicerade tvistemål kan man kalla till ytterligare muntlig förberedelse. I vårdnadstvister är det mycket vanligt att domstolen själv tar fram en utredning av omständigheterna. Denna utredning är en del av den fortsatta skriftliga förberedelsen.

Steg 5 – Huvudförhandlingen

Det femte steget i rättegången är huvudförhandlingen. Det är det slutliga sammanträdet på domstolen där parterna och alla domare deltar. Alla vittnen får avlägga sina vittnesmål. Ibland kallas huvudförhandlingen för rättegång.

Huvudförhandlingen är helt avgörande för målet. Hela processen i domstolen ska enligt svensk rätt följa principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Dessa principer innebär att målet ska koncentreras till ett tillfälle där parterna muntligt framför sin sak och att detta sedan omedelbart läggs till grund för domen. Det som händer tidigare i målet är därmed egentligen inte avgörande, utan det är det som sägs på huvudförhandlingen som avgör hur domstolen dömer.

Huvudförhandlingen delas in i tre huvudsakliga delar: (1) Sakframställning – i denna del presenterar parterna i tur och ordning vad de yrkar och vad de lägger till grund för sina yrkanden. Under sakframställningen kan parterna hänvisa till, visa eller läsa upp innehållet i skriftlig bevisning. (2) Förhör – i denna del genomförs alla förhör – både partsförhör och vittnesförhör. (3) Slutanförande – i denna del argumenterar parterna i tur och ordning för hur de tycker att domstolen ska döma i målet.

Steg 6 – Domen

Det sjätte steget i rättegången är domen. Mellan huvudförhandlingen och domen håller domarna överläggningar och bestämmer hur de ska döma. När domstolen har meddelat dom så avslutas målet. Parterna har sedan möjlighet att överklaga domen, men överklagandet är inte en del av rättegången i tingsrätten, utan inledningen på målet i hovrätten.

Dispositivt tvistemål

Huvudregeln är att tvistemål är dispositiva. Det betyder att parterna disponerar över – bestämmer över – utgången i målet. Om parterna kommer överens, så rättar sig domstolen efter det. Domstolen lägger sig inte i vad parterna kommer överens om.

Men vissa tvistemål är indispositiva. Det betyder att domstolen i slutändan bestämmer utgången. Det är vanligt i familjerättsliga mål, till exempel mål om skilsmässa eller vårdnadstvister. Parterna kan välja om de vill inleda en vårdnadstvist i domstol, men om de väl inleder en sådan, så är det domstolen som bestämmer utgången. Domstolen är nämligen tvungen att utgå från barnets bästa. Parterna kan komma överens och föreslå för domstolen att domstolen ska döma i enlighet med deras överenskommelse, men det är domstolen som bestämmer.

Förenklat tvistemål

En viktig skillnad är mellan så kallade ordinära tvistemål och förenklade tvistemål. Ordinära tvistemål får ett målnummer som börjar på T och förenklade tvistemål får ett målnummer som börjar på FT.

Ett mål blir ett förenklat tvistemål om det belopp, som käranden vill få, uppenbart är mindre än ett halvt prisbasbelopp. År 2025 innebär det att beloppet ska vara uppenbart mindre än 29 400 kronor. Mål om underhållsbidrag blir dock aldrig förenklade tvistemål.

Om ett mål är ett förenklat tvistemål så är processreglerna lite annorlunda. Som exempel är det lägre ansökningsavgift vid tingsrätten och det är alltid bara en domare som dömer i målet. Ett annat exempel som gäller i konsumenttvister är att en konsument får väcka talan i den domstol som ligger närmast konsumenten.

Den viktigaste skillnaden mellan förenklat tvistemål och ordinärt tvistemål är dock rättegångskostnaderna. I förenklade tvistemål har parterna inte samma möjlighet att få ersättning från motparten för sina rättegångskostnader om de vinner målet.

Kostnader för juridiskt ombud och bevisning

Domstolen tar ut en mindre avgift för ett tvistemål, oftast 2 800 kronor. Bortsett från detta så är rättegången i grunden gratis. Du kan som part själv skriva yttranden till domstolen och själv prata i domstolen och själv samla in bevisning. Då kostar rättegången inte så mycket, så länge du vinner målet.

Oftast anlitar dock parterna experter för detta arbete. De anlitar ett juridiskt ombud som skriver yttranden och pratar i domstolen. Detta är också i högsta grad att rekommendera. Det är svårt att bygga upp en talan på ett bra sätt och att förstå vilka argument som får bäst effekt i domstolen.

Ofta måste parterna också betala för bevisningen. Det kan vara vittnen som kräver ersättning för förlorad arbetsinkomst, men det kan också vara expertvittnen som kräver ersättning för sitt vittnesmål eller experter som tar fram utredningar och annan skriftlig bevisning. Exempel på detta är byggnadsingenjörer som uttalar sig om fackmässigheten i hantverkartjänster och handstilsexperter som uttalar sig om äktheten av en signatur.

Det är framför allt juridiska ombud och andra experter som kostar. Det finns egentligen ingen övre gräns för hur mycket en rättegång kan kosta. I långa och komplicerade tvister mellan företag kan kostnaderna uppgå till flera miljoner kronor. I mindre och enklare tvister är det vanligt med kostnader på mellan femtio tusen och ett par hundra tusen kronor.

Förloraren betalar

Huvudregeln är att den part som förlorar ett tvistemål ska betala för den andra partens rättegångskostnader. Denna regel finns i 18 kap 1 § rättegångsbalken. Det innebär att du inte behöver betala för dina egna rättegångskostnader om du vinner och att du måste betala både dina egna och motpartens rättegångskostnader om du förlorar. Det finns undantag till denna regel. I vårdnadstvister är till exempel huvudregeln att varje part står för sina egna rättegångskostnader.

Ibland är utgången inte så enkel att en part vinner och den andra parten förlorar. Ibland får käranden bara en del av pengarna som han eller hon vill ha. Det kan vara så att själva beloppet sätts ned eller att målet innehåller flera delar och käranden vinner i vissa delar och förlorar i andra. I sådana fall anpassas fördelningen av rättegångskostnaderna. Om båda parterna vinner och förlorar lika mycket får de stå för sina egna rättegångskostnader.

Domstolen ska normalt pröva om den vinnande partens rättegångskostnader är skäliga. Detta behövs dock inte om den förlorande parten gått med på att den vinnande partens rättegångskostnader är skäliga.

Hjälp med rättegångskostnader

Den som är part i en rättegång har olika sätt att få hjälp med rättegångskostnader. De två huvudsakliga sätten är rättshjälp och rättsskydd.

Rättsskydd är ett försäkringsskydd och det är försäkringsbolaget som beslutar om rättsskydd. Avgörande för om du får ersättning och hur mycket ersättning du får är villkoren i försäkringsavtalet. De flesta privatpersoner har rättsskydd i sin hemförsäkring och de flesta företag har rättsskydd i sin företagsförsäkring. Vid rättsskydd betalar försäkringstagaren en självrisk som uppgår till cirka en femtedel av rättegångskostnaderna. Läs mer om rättsskydd här.

Rättshjälp är ett stöd från staten. Det är domstol eller Rättshjälpsmyndigheten som beslutar om rättshjälp. För att få rättshjälp måste en rad krav vara uppfyllda, bland annat att personen inte har rättsskydd från sin försäkring och att personen har en förhållandevis låg inkomst. Vid rättshjälp betalar mottagaren en rättshjälpsavgift som uppgår till mellan två och fyrtio procent av rättegångskostnaden.